En gång var Monika på Stockholms Central för att som strosa runt litet som turist i sin egen stad, litet gående på måfå sådär. När hon studsade till och kände och tänkte, 'men är det där, visst är det väl det?' Hon tog sig till med att 'som av en händelse' komma nära inpå och slängde iväg ett allvarsamt 'God dag'. Och möttes av den där sortens tystnad som ekar i ens egna öron. Du vet, efter att ha blivit nonchalerad, blivit behandlad som luft, som ett 'ingenting'. Hon hade kanske förväntat sig någon sorts livstecken. Men, ingenting. Det fick henne att vilja göra 'något åt saken'. Men hon skakade händelsen av sig. Den samlade sig till högen av taggiga förväntningar, som hon i och för sig haft själv. Bara att de 'inte bar frukt'. Det där kom igen då och då, som ett minne från förr. Likt en frisbee med skarpslipad kant, en sorts diskus eller bumerang. Något som ätit och urholkat henne, likt alla de gånger då någon varelse och tillika individ inte verkat se henne. Hon blev alldeles som utom sig. Samtidigt försvarade hon den som ignorerat henne. Kanske framstod hon bara som en 'högst irriterande fluga', handen som redan viftat så många gånger att själen fann det för gott att bara 'låtsas som om det regnade'. Jag menar, hur skulle hon själv ha reagerat efter en 'lång dag', om det kommit fram någon okänd och hälsat? Många år senare gick det att läsa personens dödsannons i tidningen. Då var det med högst blandade känslor. Samtidigt hade hon ingenting av triumf i stegen eller sitt inre. Ingen direkt saknad heller. Det var ungefär som ett löv om hösten, som blåste av träden i hundratal, ett av många andra. Det hon mindes var dock det litet ensidiga mötet. Åter igen kunde hon känna... För det kunde hon väl? Eller var det nu bara ett minne, en som påminnelse om att 'inte lägga in för mycket förväntan' i ett möte med en känd okänd.


(Texten har legat i utkast sedan 2018 10 12.
Bilden är tagen augusti mellan 2008 0 2011
o föreställer en del av Klarälven i Karlstad.)