Det finns stunder när vi känner oss som en ö. Det kan vara, när vi befinner oss längst nere i botten. Då är det en lisa med någon att hålla i handen, som lyssnar och tröstar. Det behövs inte så mycket. Ett brev, som visar att vi är iihågkomna i stunden. Men först måste vi öppna dörren för dem som besöker vår sorg. Vi måste läsa brevet och låta tårarna rinna medan en älskad finns där, i stunden. Och vara glad för det äkta, som stryker över håret

I en värld full av mörker skyggar skuggor då vi sträcker ut vår hand. varje årstid binder kransar, ger läkning dödens scen blir av ljus begjuten och sorgens fåglar får livet åter

Tack älskadeklokuggla kram <3