Några av dem känner jag dessa människor fyller mina trafikerade gator plötsliga i farten tunnlarna trottoarer möten vid vatten en avbruten sömn de andra har jag aldrig träffat tidigare kvinnans hud är rosig och glaset har tyngden över ett landskap ådrorna subtila musklerna tydligt skulpterade ändå är hon tom blodlös bunden till mina ögons blickar liksom husens arkitektur all denna konst världarna som hängdes längs väggar eller stoppades mellan trädens döda kött där en pojke söker skydd i ihåligheten för vem känns kyrktornet som en attrapp dörrarna är öppna eller stängda mina drömmars borgare väntar utanför hon svävar över borden och kaffekopparna eller står lutad vid skyltfönstret och håller barnet i handen är det samma pojke som gömde sig i eken en gång återskapade finns de kvar bundna till mitt minne någon talar eller är tyst aldrig både och jag misstänker frånvaro ingenting finns där inne inget kors ingen törnekrona ingen historia bara när sinnen träder fram känns allt fullbordat där framkallas det minsta dammkornet och cellen med kärnan och syrornas koder för livet dödskoder den oändliga historien bakom dessa gator dörrar som öppnas och stängs finns ingen sanning i den minsta ljusstrimman träder fram Händels Sarabande från den högra hjärnhalvan allt tillhör språket