När jag kommer ut och drar efter andan känner jag smaken av liv och en svag doft av kompost. Luften är kylig & blå, den kryper in under huden och tar ett fast grepp runt ett hjärta som, tillfälligt blekt av den oväntade närheten, hickar till och hoppar över ett slag.

Jag trycker Skicka innan jag tappar husets wi-fi och stoppar telefonen i jeansfickan. Tre minuter till avgång, två till min hållplats.

Min busschaufför blickar framåt men stirrar inåt. Hans far och fadern före honom räddade liv med skalpell och integritet i ett u-land som var i-land när vi själva var stenland. En afton i maj över en kopp te målades en bild upp för mig, av tre generationer Adel Elfiky, alla skolade att på latin kunna redogöra för diverse brister i det hundratusenbitarspussel som är jag. Och faktiskt göra något åt det.

Ironiskt, tänker jag, att Adels mjuka händer, gjorda för en dans med rostfria instrument, nu styr en buss med begynnande rost.

Frihet, tänker Adel, är en skugga & en hägring.

På torget där jag kliver av sjunger en kvinna om en pärleport som lämnats öppen. Varje torsdag & lördag erbjuder denna röda fredsduva och den armé hon stolt representerar frälsning för var och en som tror. Hjördis är en brinnande buske. Jag var tio när hon först drabbade mig. En chock. Som att stirra in i solen. Hon var djup och ren och klar som kristall, hon skrämde skiten ur mig långt innan hon valde att bli min styvmor.

Med viss möda undviker jag att möta människors blick där jag går. Ögon är inte själens speglar, de är portar till världar och djup. Och här är ett problem: Jag ser mer än man ser om jag tittar. Och idag behöver jag inte den distraktionen. Men så börjar jag tänka på något annat och glömmer bort mig.

En kvinna kommer emot mig, nacke pelarrak. Hennes ögon är grå, hon avger en svag doft av välstånd, möjligen ett Wallenbergskt snedstänk nånstans i livsträdet. I mitt huvud spelar någon en välstämd Steinway, ballad i Ess moll, idel svarta tangenter.

Strax bakom Ess moll, i en sky av ouppfyllda förhoppningar, går en flicka. Hon har svarta flätor, dito lackskor och ljusblå knästrumpor över grå strumpbyxa under en vit klänning. Hennes mun ser ut att le. Som i en reklam för Colgate. Dessvärre glömdes ögonen bort. De är ljusbruna & gudomliga & skjuter mig i sank. Jag vill lyfta henne, ta henne högt ovan moln och släppa henne fri - Lev! Andas! - men hur skulle det se ut?

Barn. Det krävs mod att vara. Och mod att låta vara. Det borde för övrigt vara förbjudet enligt lag att bli förälder om man inte har absolut gehör.

Tre trappsteg i sten, dörren gammal & flagnad.
Kod, klick.
In.

Det melerade stengolvet viskar Välkommen tillbaka, Du Som Ser. Hallen är tom men endast ovan golv. Mitt första möte med fossilerna, instängda & frusna i tid, gav en oväntad sorg. Har de haft namn? Saknade någon dem när de dog? Jag trippar på tå, hoppar nästan hage. Bara så kan jag undvika att gå på de döda små liven. Jag ler åt mig själv, nästan generat. Kanske är jag bara extra känslig en dag som denna.

Går in i hissen, drar för det svarta gjutjärnsförhänget & trycker på 8. Hissen drar efter andan & suckar sig motvilligt uppåt.

Mina fingertoppar vidrör väggarna som vid ett intimt samtal. Fernissan, nästan helt borta, har ersatts av anmärkningsvärt många varianter av förvånansvärt få kroppsdelar.

Vad är det med denna trappuppgång? Jag andas in, blundar & känner. Sånger sveper förbi, om drömmar som dör, om fjäril vingad som syns på Haga och så fröken Zetterlund, La Monica. Någon är på väg härifrån, någon annan försöker bara att andas, så desperat efter luft att jag får utöva konstgjord andning på distans. Vi möts som vi är utan skam eller förhänge.

Där. Våning tre, en ung pojke. Jag kände av hans snabba hjärtslag redan vid mitt förra besök. Kanske dricker hans mor, kanske får han stryk av sin far. Eller tvärtom. Men ynglingen är mer än sin tvångströja. Han skulle kunna skriva poesi - han har Det men måste bara komma på Det. Sagolik doft, en orkidé i för kall jord. Jag slungar en famn värme i hans riktning & viskar några ord om ro, mod.

På våning sex saktar hissen ner och en beige dam går på. Hennes kappa och hatten med ståtlig fjäder ser ut som när de köptes inför en dans i femtiotalets folkpark. Hon märker att hissen går åt fel håll och muttrar förnärmat. När ytan spricker kan jag plötsligt se henne. I hennes ögon, nostalgi. Och en frän odör av besvikelse över barn som aldrig hör av sig.

De väntar bara på arvet, viskar jag, på den gröna Picasson av en vilande Jacqueline och på dina tre Klee.

Ibland blir till och med jag upprörd över att inte kunna hålla käft. Men hon reagerar inte. Välsignad vare den med dålig hörsel. Mental notering: googla hennes konst. Att se en Picasso man aldrig sett är ett barfotahopp i en ljummen pöl i ett försommarregn.

På våning åtta går vi av, jag och mina stora fötter i ett par slitna Converse i amerikanska flaggans färger. Beige ger mig en irriterad blick. Jag går runt hisschaktet mot en trappa och en dörr med texten Tillträde förbjudet. Tar tre trappsteg i ett. Tejpen runt låskolven sitter kvar, dörren går upp och igen. Jag går ut.

Så blickar jag ut över en stad som väntar på vinter men längtar efter vår. Ingenstans kan jag andas så lätt som i min ensamhet med mil av öppna landskap åt alla väderstreck.

Öppnar ryggsäcken, tar ut innehållet, monterar snabbt och vant alla de delar som man inte kan köpa på IKEA och lägger mig på liggunderlaget. Telefonen i min framficka placeras i den lilla hållaren av gaffatejp och kartong. Och så andas jag en stund.

Strax nedanför till vänster ligger ett växthus för medelsvenssonskt ogräs. Min högstadieskola. Det kryper i mig. Banalitet är oerhört provocerande och irriterande.

På våning två ligger lärarrummet och skolsysterns rum. Och så rektorns hörnkontor. Hon jobbar sent, ser jag. Även genom liten lins luktar hon pappas duktiga flicka. På tok för lätt för det jobb som hennes far vunnit priser för. Och en katastrof för elever som jag. Frestande, men det är ju en dag i morgon också.

Bara ett femtiotal meter bakom skolan ligger Skatteverket. På våning fem, fyra kontor från vänster, sitter en äldre man vid sitt bord. Han skriver för hand. Walter Schaus digitala utveckling går väl sådär. Skatteverket, och därmed Konungariket Sverige, har dock förvånansvärt stort tålamod med svårläslig handskrift, så länge den kombineras med noggrannhet och extremt få sjukdagar. Även på håll är hans personlighet tung som parfym för blåhåriga damer med för mycket bling.

Jag väcker min telefon. Röd knapp, REC.

Herr Walter Schau. Arbetsmyra, noggrann, plikttrogen. Vad mer?

En mjuk fingerrörelse.
Ett lätt puffljud.
Död.

Stålkulan, och den kraft som 800 km i timmen uppbringar, penetrerar treglasfönstret som smör, innan Walters huvud tar den stora smällen. Kraften slungar honom åt sidan. Hans åldrande kropp faller redlöst över skrivbordet, innan han landar med huvudet först i parkettgolvet. Det skulle ha gjort riktigt ont om han inte redan hade varit så oerhört död.

Blodet bultar och pulserar i mina öron.
Staden andas lugnt och har stabil puls på runt 50.

Jag avbryter inspelningen och ringer henne, säger Du kan publicera nu. När hon frågar hur jag mår säger jag Nej. Hon säger Fiona. Jag säger Käften.

Packar snabbt ner mobilen i fickan och allt annat i väskan. Jag öppnar dörren, tar bort tejpen runt låskolven och går in. När jag trycker på hissknappen så darrar min hand. Trots att hissen är på väg väljer jag trapporna. Någonstans ska adrenalinet kanaliseras. Kanske vill jag bara inte riskera att drabbas av tant Beige igen.

Johannas omsorg gnager i mig och når rum som gärna får förbli stängda & låsta med tredubbla lås. Den svarta insekt som byggt bo i mitt huvud viskar att det finns fler kulor i geväret, passa på, morgondagen har nog av sin egen plåga. Jag morrar att håller du inte tyst, så ringer jag Anticimex & bokar hjärntvätt.