Ett asplöv for med vinden
och börja se sig om
den singla fram på gatan
där den hade bott en gång
den trodde ännu världen var
en hydda av betong

Att förföra ett litet asplöv
är enkelt för en vind
för när lövet är i flödet
kan den inte vara still
ett asplöv ifrån staden sa
du får ta mig vart du vill

Dom for som vilda hästar
galopperar i terräng
dom susade med fröna
från maskrosblommans äng
och genom dalen, fram till haven
låg ett löv i vindens hägn

Den ohörsamma vinden sa
nåt oväntat en dag
att dom vackraste av minnen
gör mig olycklig och glad
och av allt jag ger, så ger du mer
för nu är jag du och du är jag

Ett asplöv sjönk mot gatan
i en driva utav snö
den vita snön den yrde
när vinden sa adjö
ett litet löv från staden sa
att leva är att dö