Vår setterhanne Tino ville ut på långpromenad.
Då blev han alltid extra kärvänlig och lystrade
genast om man nämnde ordet ute. Så även denna
gång drev denna eleganta, men ändå robusta
fågelhund, sin vilja igenom.
Vädret var lagomsvenskt, så som det kan vara
i slutet av augusti. Allt nog. Jag kopplade fast
honom och fick ingivelsen att vi skulle gå
längs esplanaden där vi bodde under 1960-talet.
En av våra dåvarande grannar hade nämligen
en livlig rödbrun irländsk setter och jag undrade
om familjen ännu hade den kvar. Innan vi
själva köpte Tino från en uppfödare i Gällivare
hade jag varit lite skraj för deras irländska som
stundtals sprang lös och verkade vild. Men
egentligen njöt han nog bara av friheten.
Under promenaden hände något egendomligt.
Ett, tu tre kändes kopplet löst och ingen hund
i faggorna. Adrenalinet sköt opp i skallen och
jag började irra med blicken. Ropade högt.
Ingen hund. Men så blickade jag bakåt längs
nedför gatan och upptäckte Tino stå och lukta
på en buske invid. Jag kopplade åter fast
honom och fortsatte.
Kändes som en magnet drog oss mot
tvåvåningshuset med eternitplattor. Förutom
föräldrarna bodde där en son och dotter samt
någon kvinnlig seminarist på hyra . Mina
syskon brukade sällskapa med barnen.
Väl framme vid porten ringde jag på och
frun i huset öppnade. Hon log sitt
solskensleende när hon fick se mig.
Men i ett huj ändrades hennes ansiktsuttryck
och hon tittade med förfäran på hunden.
Och när jag själv kastade en blick åt sidan
såg jag inte längre Tino i kopplet.
Där stod istället ett fullvuxet lejon med
enorm man, och blodet mitt frös till is.
Genast vaknade jag och sprätte upp
ur sängen.