Hon fick mig en gång att sväva

sväva kring där uppe bland molnen av lycka

jag älskade henne mer än något tidigare

men jag älskade henne troligen också mindre

jag var ju en skadad man när vi träffades

och jag litade på henne och hon på mig

men jag hoppades nog mest

att hon kunde pussla ihop mig igen

men en gång en trasig man

alltid en trasig man

det var min självömkans eget mantra

när jag oförtrutet fortsatte att skapa krossade hjärtan

jag borde nog alltid vara den eremiten

eftersom jag alltid försköt allt in i mörkret

jag borde lämnats att ruttna där

för att någon ny till slut skulle hitta mig

men som vanligt där i min egen fantasivärld

kunde jag känna det i luften

som att en storm som närmar sig

jo för fan jag behövde nu ruset så väl

än en gång fick jag spela min älsklingsroll

att få vara denne trasiga man

och denna gång även med ett krossat hjärta

…vilken ofantlig lycka

Copyright © AndLou