Äntligen suckade jorden, svalde varje droppe som föll över knastertorra huden
som jag längtat skvattrade fiskmåsen, jublade och flög under grafitgråa molnen, i lysande bröllopskostymen
Äntligen mumlade människorna som fjädrande sig längs esplanaden, tog extra långa steg morgonpromenaden
Äntligen ropade bondens nysådda åker, där redan små gröna strån visade sitt ansikte
Äntligen ropade mitt glänsande puppskal, ruskade sig så dropparna flög

Allt som tillhopa vatten är en drog vi inte kan vara förutan
men nu öppnar solen sitt öga lyser över sorgsna och glada
sprider droppar i själar som dem behöver

har läst ord som visar på "sanningen är enbart min"----men även smärtan
att förstå vilket kan få vita vingar sorgkantade
vi utgår alltid från oss själva, vår sanning -- att förstå andra däremot är en lång väg att gå...

en del lär sig aldrig att förstå andra, de ser enbart den egna näsan och det är en stor förlust inte enbart för omgivningen, men mest för den som inte förstår
varje kunskap vi får berikar oss..


Kom att tänka på du var även ovetande om grimmen 'landsfadern' var i stånd att göra, ryser då jag tänker på hur många vi är berörda..som en droppe faller mot vattnets yta sprider cirklarna sig
allt härstammar ur då

liknelsen en snöboll som rullar nedför alptoppen blir till en gigant