Kylan i mörkret träffar mitt i solarplexus. jag står lamslagen kvar men driftar mentalt iväg.

Bort ifrån denna plats som får mig att känna sån ångest. Outgrundligt så flykten till trots så känns allt sämre.

Otillräckligheten hos min existens väcker paniken inuti. Hjärtat trappar upp en växel.
Om detta är min dröm varför känns det som att bara jag är vaken?

Misstagen har etsats fast i minnet. Jag försöker bli fri, komma till freds med dessa osynliga fjättrar.
Att lämna är att stanna och genom att stanna har jag redan försvunnit.

Allt jag vill ha finns i detta rummet, är det de som är upphov till min ångest? Detta vet jag inte. Men känslan av att inte kunna göra något rätt gör mig illamående.
Ack denna oro.

Jag är ingen vän av ångest. Trots det är den min ständiga följeslagare.
Likt en skugga så döljer sig den i solen och i mörkret konsumerar den hela min varelse.

Jag vet att det inte är så illa som jag får det att låta. Ändå kan jag inte sluta kvida. Föraktet för mig själv når nya höjder.

Trots det älskar jag mig själv och lever på hoppet att en gång bli sedd och älskad för den jag är.
Jag vet att du ser mig , men precis som jag så ser du också alla mina brister. I ljuset av dem är mina tillgångar alltför små.

Jag hopppas på en förändring, den kanske finns där runt hörnet. En morgon då daggen fuktar gräset och det saknas moln på himlen, då har kanske en förändring skett.