Sömn är ett kapitel för sej,
dock inte alltid helt okej.
När jag ibland försover mej
är det ju en försmädlig grej
som kan leda till ett ståhej.

Att somna om är en lycka,
till det kan du väl samtycka.
Det är att morgonen smycka
(och en del av dagen knycka)
det ska jag ärligt uttrycka.

Men att ligga hopplöst sömnlös
är ju en plåga monstruös.
Hela tillvaron känns porös,
våndan är närmast kopiös,
som att ligga under en plös.

Nattens timmar är dagens skörd,
en paradisisk efterbörd.
Men den kan likväl bli förstörd
när bön om sömn förblir ohörd,
det lämnar ingen oberörd.