Det kommer regn. Ett fågelkvitter ruggar sig i bladverket och jag känner att minnet av vårt sista samlag vill ropas, jojkas, ja, sjungas fram på belarusiska, men munnen är stängd så länge du är borta och tyst. Jag vet att det finns marmelad och pinje i varje port och jag går med påsen framför mig, armarna är raka och munnen tapper. Det var så länge sedan längtan var min närmaste granne, nu går jag mest, fötterna går. Jag låg och grät hela sommaren, intill hästen och dess värme svepte mig som ett moln, som en sovande mun tätt intill, som en varm grav.

*