Motstridiga känslor
ackompanjerar min dag
Vemod att lämna det gamla
Längtan och eufori till det nya

Samtidigt i en annan del av livet
Håller jag kvar det jag har med tomhet och sorg i bröstet men också tacksamhet
och samtidigt längtar jag till det nya men slås av isande skräck inför möjligheten

Jag söker vila i naturen och i kroppens rörelse och finner nån slags inre ro där jag kan se ut över tillvaron med nya perspektiv
Men ändock kvarstår tröttheten, även kroppen, inte bara sinnet, baxnar av känslornas berg och dalbana.
Jag låter kroppen få ligga och vila bara fingret får vandra över tangentbordet

Acceptans till att livet ibland står still,
kanske är det lättare än
denna ständiga kamp inombords mot sanningen, det oundvikliga och dess följder.
Vad är sant av det jag tänker och känner och vad är orsakat av förväntningar och drömmar som aldrig blev av
Livet är nu
Så sant är att om 20 år om jag då finns kommer jag att tänka
Varför njöt du inte av det liv som bjöds utan lutade dig över det skämda och ruttna och andades in det om och om igen

Stillhet föder lätt bitterhet
i ett sargat bröst
Ny luft behöver komma
Gammal gå ut
Så kan elden åter flamma
Men ingen kan tända en annans hjärtas eld
Den som försöker det
kommer själv falna
som höstens sista löv
Det är både grymt och tröst