Jag vaknade med ett ryck. Vi var framme vid hotellet. Jag hade tydligen slumrat till trots den skakiga färden, krängde mig ut genom bildörren. Föraren gjorde inte en min av att hjälpa mig. Jag fick tag i min väska. Han vevade ner sitt fönster, Ich werde morgen um acht dort sein sade han, vevade upp fönstret och körde i väg i ett moln av stinkande rök från den 82 oktania bensinen som alla bilar kördes på i DDR.
Hotellet var en stor grå koloss. Det hade sett sina bästa dagar, det fanns utsirningar och dekorationer som tydde på att det en gång hade varit något helt annat.
Trappan till receptionen var lång, jag släpade på min väska och stegade in i receptionen. Att det en gång i tiden varit ett fashionabelt hotell kunde man se på de fina stuckaturerna och den stora mässingskrona som hängde i taket. Den hade förmodligen inte varit putsad sedan före kriget.
Receptionen bestod av en hög mahogny disk, inte en person syntes till.
Jag steg fram till disken och kikade in, där satt en äldre dam i mörk dress med permanentat grått hår och sysslade med några papper. Hon ägnade mig ingen som helst uppmärksamhet trots att hon med säkerhet noterat min ankomst. Jag väntade ett tag och harklade mig diskret. Så småningom tittade hon upp och undslapp sig ett, ein moment bitte.
Efter ytterligare några minuter reste hon sig från sin stol och sköt över några papper till mig att fylla i. Reisepass bitte, sade hon. Jag räckte över mitt pass, hon studerade det noga och lade ner det i en särskild låda under disken. Det hade hon tydligen tänkt behålla. Hon studerade papprena jag fyllt i, konstigt nog hade hon inget att anmärka på. Jag fick rumsnyckeln, den satt fast på en jättestor klump av mässing med rumsnumret på
Zimmer zehn 3e Stock sade hon. Gibt es morgen Frühstück? frågade jag,
zwischen sieben und neun im ersten Stock svarade hon.
Noterade att det bara var min nyckel som fattades på tavlan bakom disken. Jag var tydligen den enda gästen på hotellet, lite kusligt tänkte jag och gick fram till hissen.
Den skakade och knakade betänkligt, hoppas den inte stannar. Inredningen bestod av utsirade väggar i mahogny med speglar på väggarna, den hade dessutom en soffa med plysch liknande klädsel. Skönt att ha något att sitta på tänkte jag om strömmen går.
Hissen stannade med ett ryck, jag öppnade gallergrindarna de gnisslade betänkligt.
Rummet var jättestort med en enkelbädd i mitten, ena sidan var så nedsutten att man nästan ramlade ner på golvet om man satte sig där. Jag satte mig på andra sidan och tittade ut genom det smutsgula fönstret, järnvägen var alldeles utanför.
Elementet var glödhett, försökte förgäves stänga av det, öppnade fönstret. Det skulle jag inte ha gjort, ett diesellok med oändligt många vagnar passerade. Diesel röken for in som en pust, stängde fönstret snabbt och förstod varför det var gulsmutsigt på utsidan.
Jag var vrålhungrig, hade inte ätit något sedan räkmackan på Kastrup. Tog trappan ner, hissen var för osäker, gick in och satte mig i matsalen.
Den hade en gång varit tjusig, tapeterna var övermålade med brun färg, tapetens mönster kunde skönjas här och var.
Stolarna var av metallrör med en sits av röd galon. Borden hade skivor som liknade perstorps plattor.
Jag väntade länge men ingen dök upp så jag gick ut till receptionen och frågade. Finns det någon servering? är det möjligt att få någon mat i kväll.
Hon svarade kort att det var för sent för mat, möjligen en öl, jag skall säga till.
Jag gick tillbaka till matsalen och satte mig, efter en stund kom en äldre man struttande in. Han var klädd i en luggsliten jackett. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, han såg precis ut som betjänten i Grevinnan och betjänten. Jag väntade mig bara att han skulle snubbla när som helst.
Was wünschen sie mein Herr frågade han, ein Bier bitte sade jag.
Efter en stund kom kan in med en flaska öl och ett glas på en bricka.
Vi började prata lite med varandra, det visade sig att han hade varit anställd på hotellet sedan 1922 och börjat som piccolo vid 16 års ålder och sedan avancerat till hovmästare.
Jag försökte fråga vad han gjorde under kriget men fick undvikande svar, det var tydligen känsligt.
Jag frågade om hur det var att leva i DDR och fick ett mycket sorgset svar, es war viel besser bevor. På 1930 talet hade det tydligen varit högsäsong året om. Han berättade att många kändisar hade bott här, Marlene Dietrich bla. och fick något drömskt i blicken. Jag började gnola, du hast ja keine ahnung wie schön du bist Berlin, han log när han hörde det.
Jag förmodade att även nazi toppar hade bott på hotellet men det sade han inget om. Wunscht Sie sich noch ein Bier sade han, jag nickade, han gick och hämtade en flaska till. Sedan avlägsnade han sig, bugade sig artigt och lämnade lokalen.
Jag såg inte till honom mer, drack upp ölen som smakade utmärkt. Öl kan dom i alla fall göra i DDR tänkte jag, reste mig och gick upp till mitt rum .

Natten var förskräcklig, sängen gnisslade och det kändes som jag skulle ramla ut på den sidan som var nersutten, hämtade en handduk i badrummet och stoppade under madrassen det blev lite bättre. Kudden var knölig och ojämn. Förbannade att jag inte tagit med min egen, det brukade jag göra vid resor till öststaterna.
På natten vaknade jag, trodde det var jordbävning. Sängen skakade och fönstret skallrade, for förskräckt upp tills jag kom på att det bara var ett godståg av det större slaget som passerade.
Hotell frukosten var torftig, några torra brödbitar med marmelad, kaffe och kokt ägg var det som bjöds. Jag kände min trött och rödögd efter en usel natt, flera godståg hade passerat under natten. Ångrade att jag inte bytt rum. Det var en gåta varför jag blivit placerad i detta rum när hotellet var tomt.
Jag checkade ut. Ladan stod utanför hotellet och väntade. Min chaufför nickade kort åt mig jag, steg in i bilen och satte mig i förarsätet.
Det var fält med kålodlingar på bägge sidor om vägen. Bratwurst mit Sauerkraut und Knödel var antagligen lika populärt här som i Västtyskland tänkte jag. Hus med halmtak skymtade förbi, en och annan traktor syntes på fälten.
Då och då mötte vi ett moln av rök en Trabant, den östtyska folkbilen. Militärfordon av olika slag syntes hela tiden på vägen.