Så lång den var,
vandringen
utan karta och kompass
genom den där skogen
där vi ibland genom åren
tyckts skymta varandra,
på håll tyckt oss höra
varandras röster

Så nära vi verkar ha vandrat,
ändå för varandra oåtkomliga,
skymda av snårig terräng,
på olika stigar mot olika mål,
två bärplockare
på jakt efter olika bär
eller två orienterare
letandes olika tavlor
men som båda
med tiden
tappade såväl bär som tavlor
ur sikte
och förstod att vi,
innan mörkret skulle göra
all vidare orientering
omöjlig
måste ta oss ur skogen
och inte stanna
förrän vi nått bebyggda trakter
där vi kunde pusta ut till gryningen
för att sedan inte återvända
till skogen
utan finna parker att strosa i,
stanna till i
och lövsorlsförsjunka
i skogsdrömmar
och ur minnet börja skissa
på varsin karta
över vackergläntor och kalhyggen,
mörka vilsegångslabyrinter
och trygga grävlingsgryt
(som i ”Det susar i säven”)

Och till slut
när våra pennspetsar
stötte samman
tittade vi upp
och mötte varandras blickar,
såg att vi skissade på samma karta,
förstod att vi måste bege oss
in i skogen tillsammans
för att ta reda på
om denna karta
är med verkligheten
överensstämmande
Så nu går vi där,
två nyfiket småförvirrade
lantmätare
genom vår skog,
försöker erinra oss vilka stigar
och gläntor,
vi var och en besökt,
känner den svaga, försvinnande
doften av urin
från andras gamla revirpink,
plockar och tuggar på bär,
tassar varsamt
genom anade björnmarker,
och betraktar stolta
de myllrande,
halvt sammanvuxna
myrstackar,
din och min,
i vilka vi båda ännu är
såväl drottningar som drönare

Och till slut når vi trädet
i skogens mitt
i vars bark vi båda,
inser vi nu,
ovetande om varandras tilltag,
ristat våra initialer

Där kan vi vara
dit kan vi komma
och sträcka ut armarna
runt stammen
så våra fingrar når varandra