Bygger ett näste av de kvistar livets korall. Som de kringströdda leenden näktergalen lämnat efter sig. I skymningen hon sminkar upp sig till tonerna av sin egen ensamhet. Spegel med frostat fönsterglas. Strukturtapet som hon målat ovanpå föreställande delfinernas lagun någonstans någongång. Iakttagen av pärlugglor hon lyssnar på sitt eget nynnande medan hon svävar bland moln av tung parfymdoft. Kanske inte någon champagnefrukost, men inte långt ifrån. Ishinken gapande tom. I sitt eget bästa sällskap hon tittar förstrött i ett gammalt fotoalbum. Där tiden stått stilla. Försjunken bland minnen hon knappt än längre minns. Doften av bubbelbadet och ljudet av den rinnande vattenkranen. Efteråt hon lägger sig med natten som älskare. När morgonen kommit han försvunnit för länge sedan. Hon masar sig upp. Sätter upp håret i en slarvig tofs. Morgonrock och ett par enhörnings tofflor. Vid det laget har hon redan drömt livets alla drömmar. Hon har lyssnat på havets alla berättelser. Hon har målat varenda sten. Men aldrig någonsin sagt att hon älskat. Aldrig kännt att hon älskat. Aldrig kännt sig älskad.
Men hon sätter sig vid sitt sminkbord. Tittar in i sin spegel med frostat fönsterglas och börjar sminka sig. För hon vet att om några timmar kommer han igen.
Hennes älskare natten.
Hon smakar på ordet. Det smakar smultron.
Och smultron, det älskar hon ju.