Migränen bleker upp sitt fladdrande ljus
över horisonten;
slår ner synen på mig,
innan strax något ryster till
inom mig,
en otålston som molar bakom pannan,
en gryende vidd som splittras
ute i början
på välklädda dikter
och knastrande ljudkonst

Kaffet sköljer ebenholtsat
över meningsbyggnaders statyer
och totempålar

Andningen och regnets näsdropp
driver höstsonaten
över morgonens distunga notpapper

Nattens tunga vadmalskappa lämnas
i gryningens fuktiga skogsbryn;
dagen stapplar naken
in i bebyggelsen
i en virvel av uppvaknanden,

täcken kastas åt sidan,
katter trippar
ner till kökens matskålar

Pensionärer lyfter ännu en gång
motvilligt sina blickar,
känner på husets hela rymd
långt inne i världen,
långt ute i världen;

tiden full med håligheter;
de gamla kropparna ormgropar
av minnen;
de illaluktande skinnen säckar
med uttjänta organ;
syner
som blixtrar av glaskroppsavlossningar
och migränens bländande fyrverkerimusik;

fötter benägna till sista klivet,
ja, lämna kivet
när skårorna av obeständighet
likt fjällens fångstarmar
leder dig i Hades medlut
som småkrypen
ner i myrlejonens rasbranter
vid sjön Båvens sluttande humleträdgårdar

Skelettet ditt är en fågel
på ett negativ
i ett gammal fotolabb
där föreställningen om Gud
står och glöter
i det predigitala
som en gång Hans-Åke Runell
på Folkets redaktion i Nyköping;
grundämnenas dans vare honom nådig!

På Brunnsgatan,
framför sin Marantz, var han flådig