Nu bär det av igen, lite i taget ända ner till söder.
Vaknar upp utav hennes mjuka röst, hennes varma händer.
Tacksamheten sköljer över mig, en ny dag gör sig påmind,
vi skall resa vidare.
Se Norden sträcka sig mot solen bakom molnen.



Vi har bara stannat till i några dagar
men i min värld blev det för länge,
alltid en så skör, hårfin gräns mellan vila och rastlöshet.
Samtidigt en existerande längtan efter en stuga långt ifrån civilizationen,
där tankarna gradvis upplöses,
där böcker dammas av och skissblocket fylls.
Där hösten fyller lungorna och krispig kyla inspirerar...
En plats i existentiell utopia där orden
lättsamt lämnar fingertopparna i långa,
poetiska skrifter.


Men nu följer vi kusten,
havet,
livet,
på slingriga vägar som förhoppningsvis tar oss en bit närmare klokheten.
Med henne vid min sida,
en kopp kaffe i handen
och storslagna drömmar
skall allting bli bra. Allting bli bra.


Nu beger vi oss.