I en kort observation av min kropp så vandrar tankarna i rätt råa riktningar. Instängt och handen mellan kind och kudde. Ja och mina saker och ting, i ett rum, men ändå i sin oro, på torget i ett berg. Sitt hörn, vad ska hända. Det som bara blir gråt har ingen plats, sån som jag är håller jag inga hemligheter jag vill berätta om. Här, och jag och tvi ja den här förbannade maskinen håller mig långt ifrån hjärtat, med vapnet mot mitt mitt och den blåa himlen. Ingen har hört kniven kroppen. Några ord med den som placerar mig i helvetet gång på gång tack, härifrån tack. Man får inte själv göra något. Psykopaten hade tagit sig in och placerat en tickande bomb i min säng och det skaver. Jag vill gärna skriva om det som jag lyckats med.