Du är så jävla rädd för mörkret inom dig, för det okända terroriserande som krossade dig en gång när du inte kunde försvara dig för du var endast ett barn, ett ensamt och bortglömt barn som lärde sig att svälja ned och förtränga det så ohanterbara och skrämmande, din svart isande och sprängande sorg och vrede, och hatet som skrek i dina blodbanor. Idag så långt senare så hugger dig dina demoner inifrån, de äter din självkänsla och skrattar åt din känsla av stolthet och värdighet. Du har ingenting kvar längre, du har bara mig och allt som är alltför fasansfullt för att kunna tas tag i.

Ditt oöverskådliga blixtrande ångestfyllda inre kaos gör dina dagar till nya plågsamma trauman, och jag anar i ditt härjade och uppgivna ansikte en viskande glödande längtan efter att äntligen få dö. Du ligger i min famn och gråter som ett väldigt förtvivlat barn och jag känner ett varmt ljus i rummet.

Du är inte ensam med ditt mörker och din skräck för jag går med en fackla som kan tända din fackla. Kärlekens ljus ska lysa starkt och klart så att vi kan se sanningen. Genom orden som befriar kommer ditt psyke och dina själsliga frakturer att läka. Gud är i rummet och Han sviker oss aldrig, och det är inte Han som har orsakat de psykiska sjukdomarna. Du är inte så rädd för att vara rädd längre, för ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Jag stannar hos dig älskade och jag sviker dig aldrig.