Jag mår bra. Jag tror inte du förstår hur det känns för mig och det är svårt för någon, inklusive mig själv att ens förstå det. Jag har idag, 23/9 haft 2 totalt ångestfria veckor. För en utan en ångestproblemqtik betyder det inte alls mycket men för en som har eller har haft en tyngd i bröstet varenda dag i flera års tid betyder varje sekund så mycket. Två veckor betyder därmed allt. Att kunna känna hunger, och att kunna känna vad kroppen kräver och behöver är så betydande. Att inte känna ångest eller skam över en måltid betyder just nu allt för mig. Att kunna äta inför personer jag aldrig tidigare hade kunnat äta inför gör så mycket för mig. Att inte känna att jag behöver gömma hunger eller sug förenklar så mycket för mig, och för andra. De vet hur jag mår. Att välja att laga en måltid och följa och skapa rutiner i det är något jag lärt mig nu, och fortsätter att lära mig och något jag även behöver utveckla, men just det är svårt ensam. Just med ensamheten känns det så mycket bättre. Jag känner mig sällan ensam. Jag har alltid någon runtom mig, och det vet jag om. Jag har träffat någon jag tycker om och som tycker om mig likvärdigt. Den känslan är oöverkomlig. Jag har kommit in på högskolans och jag trivs bra. Jag har en framtid. Jag vet vad jag vill göra, och jag vet vad jag ska göra. Jag har fått många nya vänner men också lyckats bibehålla den vänskap jag har och har haft med många. Jag trivs bra där jag bor och de jag bor med, och mina behov blir tillfredsställda där. De vet vad jag behöver och jag vet vad de behöver. Vi jämnar ut varandra och det blir en fin balans. Jag har bra kontakt med min familj, inget som går till över- eller underdrift. Jag har den kontakt jag mår bra av och trivs med, med dem. Min relation med dem byggs dag för dag, och jag kan se hos dem hur de mår bättre av att se mig må bättre - något som även bygger mig. Jag trivs även bra med min samtalsperson och jag känner att det ger mig det jag behöver. Jag trivs bra. För en gångs skull, så känns det som att allt har hamnat på plats, och allt känns för en gångs skull rätt. Jag har hamnat mitt på snöret på balansgången. Jag har lärt mig gå på linan, och jag vet nu vad jag behöver och vad som får mig att må bra. Jag utvecklas fortfarande i det men jag har lärt mig vad jag behöver och vad jag inte behöver. Jag mår bra. Jag är hemma.