Jag försöker att ta fram min kamera,
min Minolta som jag fått låna av pappa.
Jag känner vattnet som rinner på mina händer,
jag har glömt vantarna i skolan.
Jag har svarta,
tunna,
men funktionsdugliga Nike skor.
Mina strumpor är blöta,
varje gång jag sätter ned foten mot marken så plaskar det till.
Inte för att jag går i en vattenpöl,
utan för att mina skor är fyllda,
fyllda med vatten.
Regnet slår hårt mot marken.
Jag springer med långa,
lätta steg.
Min puls går fort,
jag hör hur mitt hjärta bultar,
jag känner hur mitt hjärta bultar.
Min Nike ryggsäck är tung.
Alldeles för tung,
alldeles för stor.
Jag är omgiven av åkrar.
Jag är omgiven av dimma.
Man kan känna kylan i luften,
min näsa är röd.
Jag försöker att stänga av mina tankar.
Jag tyckte inte om att tänka längre.
Det enda jag ville var att ta fram min Minolta kamera.
Jag ville göra pappa stolt.
Jag ville komma hem och kunna säga,
“Pappa, kolla vad jag tog kort på!”.
Jag ville dricka oboy,
jag ville läsa serietidningar.
Jag ville ge honom en kram,
jag ville göra honom stolt.