På kliniken. Urologen. Träffas dom. Gubbarna.
Grabbarna med gnisslande blåshalsar, svaga pissestrålar och misstänkt cancer.
Efter några månader börjar de känna igen varann.
”Jasså, hej, du hänger fortfarande med!”
Galghumorn ligger nära.
”Ja, vadfan. Man kan lika gärna vara här som att halta omkring därhemma. Här är vi alla lika. Ett slags prostatadagis. Vi känner till bekymren. Och alla har vi blivit grävda i röven och vet hur det känns, när körteln skall besiktas”.
”Hälsa till frugan!”
”Om en månad igen, då?”
”Visst!”