När man varit nästan fri
och blir helt fri,
blir man trött
och så full av världar
att de porlar upp
i en
som skumpa
och djupskoga kärrligheter,
och benen känns
som ett par tallrakor
som möts uppe i könstillhörigheten

Jag sparkar av mig ett par språk
och försöker tänka rent,
ordlöst,
tanklöst;

Inte så jävla lätt

En gång gick jag, snabbt,
med en djupfryst rördrom
genom polisstyrelsen,
yttrande endast ordet ”drom”
med ett påhängt utropstecken

Det var stilrent,
det var stundens obesegrade ingivelse

Jag pausar filmen på datorn
och skriver:

”Väggarna har nu drivit så långt
i det förflutna
att jag bara med svårighet
skönjer dem
i vaga minnen,
porträtten obekanta;
de postmoderna konstverken
ohjälpligt och uttröttat traditionella,
riktigt Fylkingentrötta”

Är man fri som död,
eller bara jävligt passé?

Det finns ingen säkerhetskopia
av det här livet

Det närmaste jag kommit
är 60-talsbussen,
när Per-Gösta Carlson körde den

Vi steg ombord på Stora Torget,
i nutid,
och körde omkring i staden,
men genom fönstren såg vi 60-talets stad

Vi stannade till på Bagaregatan
utanför Göstas Konditori
och satt med ansiktena mot fönstren
och detaljstuderade konditoriet
och kafébesökarna därinne,
varpå vi fortsatte bussturen
genom stadens 1960-tal,
tillbaka till Stora Torget,
där vi steg av,
ut i nutid igen

Om jag måste leva för evigt
vill jag göra det
i en Bob Dylansång
inspelad i Birmingham
12 maj 1966,
i den akustiska sektionen