Världen vilar, andas jämnt, snarkar inte men avger små puffljud. Man visar en film på tvåan. Stackars Pompeji får sig en dos vulkanrester igen som om aska och eld är allt som staden är ämnad för.

Så tänker jag på Sverige. En av fem invånare köper bilden som partiet med nazistiska rötter målar upp, bilden av ett land präglat av aska och eld, granne med en aldrig sinande, blott emellanåt slumrande vulkan. Det är ute med oss, se pimpstenen på gatorna och den glödgade lavan som flyter in över våra gränser.

Kanske är det så här det gått till. Kanske är det därför taktiken fungerar så bra. Visa askan som döljer staden, inte staden. Sluta ljuga å mina vägnar, SD! Sluta måla brunt på mitt gul-blå land!

Jag äter lite chips som jag köpte dag och bar hem i min med dåligt samvete inköpta plastpåse förbi en med dåligt samvete passerad tiggare och tänkte där och då att jag har ändå inga kontanter och hon har ju ändå en mobil, så hur fattig kan hon vara?

Bakom stängd bildörr, genom framrutan, såg jag en liten flicka dra i mammas hand, inte från den tiggande utan fram till. Påsen med lördagsgodis öppnas och hon bjuder, instinktivt öppen för en människas nakenhet och utsatthet.

Ja, det regnade aska över Pompeji en gång. Men husen då som någon byggt för tvåtusen himla år sedan? Och gatorna och målningarna, klottret på väggarna och alla lerkrus, vattenledningar och fontäner, varje människa som älskat där och byggt bo, skapat arbete och utfört detsamma, barnen och deras godsaker?

Fyra av fem svenskar vet: Vi är staden under askan, inte askan.