Jag mötte mitt förflutna idag. Hon sa till mig, "Du är död nu". Jag ruskade på huvudet. Kunde inte förstå. I min kropp fanns ännu ett hjärta. Kunde höra det slå. Mina ögon kved i solen. De såg ännu det sken som färgade mina händer röda i solnedgången. Dofter av drömmar snuddade vid min själ. Såg ner  på mina händer som oupphörligt skrev ord i sanden.

Mitt förflutna grävde med sina händer i strandsanden. Tog fram en spegel och höll den framför mig. "Se", sa hon. Och jag såg. Synen var mig främmande. Det var inte mig spegeln blottade. Så oerhörd var sanningen att den sårade allt levande inom mig. Jag förstod med ens att jag var död.

Kinderna var utan färg. Ögonen ägde ingen glöd. Inte ens en droppe av kristall. Hårfärgen var en annan. "Ser du nu", sa mitt förflutna. Och då såg jag. Hon var jag. Glödde gjorde hennes kinder. Solnedgången var i hennes hår. Ögonen hade lånat himlens alla stjärnor. Mörkret fyllde nu de tomma hålen. Med ens förstod jag. Aldrig mer skulle jag komma tillbaka. För alltid svävade mina ögonstjärnor högt över sjöstranden. Där min kärlek grävdes ner i sanden. Mitt blod flöt vidare i druvans saftighet. Min kropp var fast förankrad vid en stenbrygga. Nu vandrade min själ i citronlunden. Det var där jag var. Alltid hade varit.