I

Hon som är

ser en vind

krusa källans vatten

fast allt är stilla

i gryningsstunden

ser något röra sig

i djupet, långt ner i det svarta,

och kanske är det ålen

den som ingen sett

som vill säga något

till henne och till himlen

men inget huvud

klyver vattnets yta

och var det kanske

i den stunden

skuggan av en stor fågel

flög över hennes liv

och hennes eget mörker

II

Hon som är

fyller spannen av trä

till kantens brädd

lämnar brunnens lund

och vandrar hemåt under lövvalven

som alla andra morgnar

som alla andra dagar

går med huvudet böjt

mot de fallande bladens golv

och ser en gång för längesedan

när världen var ett öppet skrin

och det där inne glitttrade

i skenet av den älskades leende

går med stadiga kliv

svept i kaftanen från österlandet

för att inte frysa

nu när hösten kommer

håller spannens vatten

i samma stillhet

som nyss i brunnen

men känner stormen komma

över åsarna långt borta

och en skugga följa henne

som inte är hennes egen

III

Hon är, som dagen är,

hon är jorden och härdens stilla eld

hon går sina stigar

i sällskap med de hoppande smågrodorna

och minnena från då

när han försvann ut och bort

och hästens bås stod tomt

hon är sina starka händer

och sitt silverhår i böljor

över skuldrornas nötta kustland

hon är den som går

men alltid kommer tillbaka

och som vet att han

är borta för alltid

hon är, hon drömmer,

hon har sett ålen slingra

upp från källans avgrunder av natt

och känt den vädra

efter stjärnorna och varmt blod

och hon har önskat

att den skall finna hennes dörr

när ingen annan kommer

IV

Hon är där hon är

och hör den stora fågeln sjunga

och kanske är det om avsked

och kanske om att ses igen

och kanske har fågeln någon gång

sett mannen, sett hästen,

sett världens skrin

med locket på glänt

V

Hon är vid stugans port

med spannen fylld

till brädden med vatten

En ny dag

är här