Det förflutna tappar fart
Saktar in, förlorar mig
ur sikte
Och minnet av min framtid
bleknar bort
Det enda som kvarstår är nuet
Så trivialt
och alldagligt det låter
Att placera alla aktier
i en enda tempusform
som dessutom är oändlig
till sin själva natur
Det kan väl inte duga
Nej, att inte ha tid är en lyx
Den drabbar hjärnan allra hårdast
Fast levern också tar stryk
tvättas långsamt ur, betvingas
Små minnen pressas fram
Du trycker dem mot hjärtat
och anar vem du var
Men var nånstans är lusten
Orken att försöka gissa
vem du en gång ska bli