Ack ja, ack ja. Vad var det som hände egentligen? Ångesten hände! Efter att i ett års tid dagligdags ha haft mer eller mindre ångest gav jag upp och började medicinera igen. Enbart antidepressiv medicin, som samtidigt är ångestdämpande. Jag stod inte ut med hur dåligt jag fungerade tillsammans med mina barnbarn. Det var faktiskt riktigt hemskt att uppleva. 

För jag hade ju trott att jag hade utvecklats så mycket som människa. Alla åren av rehabilitering, terapi, 12-stegsgrupper och medicinering. Men icke. Platt fall. 

Att inte klara av att vara "den vuxna i rummet" hur gärna jag än ville, att bli slav under känslor som forsade runt inom mig och hindrade mig från att tänka klart.  Det var som sagt var riktigt hemskt.

Jag ville inte känna mig som en dålig människa längre, och framför allt ville jag inte bidra till att mina barnbarn skulle börja känna sig som dåliga människor, för att jag överreagerade så våldsamt.

Idag är jag tacksam, verkligen väldigt tacksam över att det finns mediciner att tillgå, så att livet blir hanterbart.

Med risk för att någon ska få vatten på sin kvarn och kalla antidepressiv medicin för "lyckopiller", så måste jag erkänna att jag idag faktiskt kan vara lycklig igen. Inte alltid, inte varje dag, men tillräckligt ofta för att livet ska kännas värt att leva, tillräckligt mycket för att jag inte ska överväga att ta livet av mig. Och det är värt mycket. Väldigt mycket!

Men jag har sorg, jag bär på en stor sorg ändå. En sorg som har format hela mitt väsen, mitt sätt att fungera i världen. Jag är verkligen skadskjuten. Men det är okej idag. Det gör ingenting. Det är sorgligt, men det är uthärdligt.

Och med medicinens hjälp kan jag oftast klara av att hantera de tillfällen när de gamla såren rivs upp och skriker "FARA! FLY,SLÅSS,SPELA DÖD!". 

Mest beror det på att jag faktiskt i så stor utsträckning har accepterat att jag är en värdefull person, att jag är värd att älskas. Inte för att jag är speciellt bra på något sätt, utan bara för det faktum att jag existerar. Att jag har rätt att existera, att jag har rätt att få finnas till och ta plats. Trots att jag är obekväm och störande ibland ...