Den stora oljemålningen med den tunga guldramen föll ner mot stengolvet. På duken syns en flicka i en gul klänning som står bredvid en äldre person som hon håller i handen. Det ser ut som om hon har gråtit. Men hennes tårar är röda som blod, och rinner längs hennes kinder ner över klänningen till den nedre kanten av ramen som har röda fläckar. Bortom himlavalven kan man höra ett hjärta som slår, nästan som en klocka som tickar. Men när jag böjer mig ner och lägger örat mot hennes bröst så kan jag inte höra något. Det är tyst som graven där inne. Jag får känslan av att vi sets förut, att vi stod bredvid varandra och höll varandra i handen i en oljemålning som hänger på något annat galleri, i en annan stad full av skyskrapor. När jag vänder mig mot fönstret längst ner i rummet, i vinkel mot väggen där målningarna hänger, så ser jag hur snöflingor faller stillsamt och tyst mot marken. De spröda, ömtåliga flingorna av ljus faller i en hypnotiserande rytm genom den mörka rymden. Vid fönstret står några människor iklädda mössor och tjocka kläder. De pressar sig mot rutan med händerna vid tinningarna så att de bättre ska kunna se in. Människorna som står där ute i kylan har blickar som utstrålar nyfikenhet och förundran. De pratar med varandra om vad som finns i rummet där jag står. Jag möter blicken hos en av dem och vi ser på varandra ett kort ögonblick, innan jag sätter mig ned på en bänk framför målningarna. Jag känner tröttheten som tynger ner mig, mina långsamma andetag. Jag sluter ögonen och gnuggar mina tinningar med händerna. Allting omkring mig tonar sakta bort och löses upp. Mörker. Den mjuka övergången, till den stillsamma…