Ibland tänker jag på honom
eller är det han som knackar på
jag som inte vill öppna dörren
men han slinker in som en skugga

Ibland sitter han bara där
på den imaginära stubben
en mager man med grånat hår
som han samlat i en hästsvans

Ibland pratar jag med honom
frågar hur han har det
om det är ensamt där på kullen
och jag säger att jag hoppas det

Ibland försöker han öppna munnen
men jag tystar honom direkt
det är inte hans tid att prata nu
det fängelse han sitter i är ljudisolerat

Ibland ser jag honom gråta
i alla fall tror jag att han försöker
men det är inga tårar som faller
det är flugor som kryper ur hans ögon

och allt som kommer till honom
det är sådant han samlat till
med alla slag, sparkar, knytnävar
allt skäll, förminskande, hat och hot

det kallas karma
och han är värd varje sekund
varje minut, varje timme
varje dag, varje vecka, månad, år

i ensamhet, enslighet
jag tackar honom
för att han gav mig livet
jag känner hans ensamhet

arvet han gav mig
det lever i mig
för hur jag än piskar mig
så lever han i mig

pappa, min pappa