Jag hade aldrig känt mig hel tidigare i mitt liv

inte för att jag anser att mitt liv

har varit särskilt intressant

och absolut inte hälsosamt eller ens rekomederbart

nej det var till och med extremt långt ifrån bra

livets stora mysterium var något

som jag tidigt lovade mig själv att jag skulle lösa

och på något sätt för det specifika ögonblicket

där i mina korta tillfällen av existens

kände jag mig ändå ganska så nöjd

det var under dessa ögonblick i mitt liv

som jag inte tidigare sett i opåverkat tillstånd

ögonblick som jag var glad över

att jag då åtminstone kunde minnas

resten var ju bara oftast dimmor

jag hade tillbringat en orimligt lång tid

på att fokusera på ett stigande mörker

ett mörker som dök upp djupt inuti mig

någonstans i mitt bröst

i min hjärna och djupt i min själ

 jag letade ständigt efter en viss tröst

eller rent av efter en befrielse

från mig själv

men jag kunde sällan hitta någon

inte ens kärlek gav mig tröst

eftersom jag inte kunde hitta

någon tröst eller hopp inom mig själv

så insåg jag vid mitt nästa andetag

och hur vansinnigt det än kunde låta

att jag trots allt ...var ganska nöjd

Copyright © AndLou