Fia satt med benen i kors i vardagsrummet och såg sig omkring. Det fanns en stereoanläggning med bra ljud i högtalarna för att kunna höra bra på radion. Någon teveapparat fanns det däremot inte. Hon föredrog radio, fortfarande fast det var 'högsta mode' att ha en teve med datorn som källa. Hon föredrog att ha en dator utan teve som förstärkare till bild och ljud. En sak som slagit henne när hon hörde en ljudbok för någon vecka sedan. En engelsk bok i svensk översättning, trots att originalspråket nog kunde ha sina fördelar. Hon hade undrat över om några saker och frågat sin syster, som varit hemma hos Sofia. En lärare hade kallat henne 'Filosofia', för att hon såg ut att grubbla och för att hon alltid ställt frågor, som i och för sig verkat vara av rent allmänt intresse. Nu hade hon frågat sin syster Beatrice, om dialekter. Och fått en utläggning om troliga orsaker och själv stuckit in frågor här och där. I en svensk översättning som lästes upp av en skådespelare, fanns det inga försök till att översätta texten som en sorts svensk motsvarighet till den dialekt som författaren troligen hade. Originalet var i och för sig inte skriven på 'oefterhärmlig dialekt'. Beatrice trodde inte att boken, om den förekom som ljudbok i England, hade någon speciell dialekt utöver uppläsarens egen. Precis som i Sverige det fanns en sorts 'rikssvenska', det nog även fanns en sorts 'riksengelska' och den som läste upp och in boken, nog bara försökte att tala skolat. För att oavsett var lyssnaren eller läsaren bodde, skulle kunna förstå den engelska som talades. Inte heller den svenska översättningen lästes alltså på dialekt eller försök därtill, som för att försöka härma den engelska inläsaren. Det hade ändå varit intressant om den som läste in boken, oavsett det gjordes på originalspråket eller i översättningen, hade funnits en klar anstrykning av just dialekt. Nu var det mera som att det berodde på hur översättaren behandlade språket, än någon sorts 'översättning av dialekt' skulle förekomma. Vart hon ville komma, som hon sagt till sin syster, vara att hon inläsaren kom från Ystad, Karlstad, Visby eller Haparanda, och därför talade med en för orten 'typisk dialekt', det mera hördes även om personen ifråga hade försökt lära sig att tala 'som en robot'. En skådespelare får ju lära sig att tala som rollen är menad, eller som den vilken regisserar vill att något skall låta. Men numera talar väl ofta en människa så det hörs varifrån den har eller haft sina bopålar? Förr var det viktigt att skådespelare kunde tala så att 'vem som helst skulle kunna begripa'. Vilket ofta ledde till att prata med en dialekt 'som bara fanns' när skådespelet ägde rum. En dialekt utöver de som redan fanns. En sorts rikssvenska, som inte skulle likna något annat än en robot. Det finns ju ändå ingen som talar så där, till vardags. Men en del skådespelare antingen inte kunde tala krystat, eller så gav de sjutton i att ens försöka. Men tänk om en romans olika figurer skulle tala precis som 'de gjorde hemma', då skulle det kunna låta rätt häftigt. Som om Ernst-Hugo skulle ha... men det var väl det han gjorde? På rösten gick det alltid att höra 'att det var han'. Oavsett roll eller inläsning. Exempelvis den svenska översättningen av engelsk skräck, där gick det ofelbart att höra vem som läst in boken. Den var dessutom fylld av energi och kemi, ljud som frustanden, skratt, tveksamhet och så vidare. Det var som om skådespelaren försökte ge liv och must till berättelsen, snarare än att låta just 'som en robot'. Orsaken till att Sofia trodde sig veta hur det kunde låta när en människa försökte låta entonigt, berodde delvis på att hon och hennes syster övat på litet olika stilar att läsa upp en text 'högt' så det hördes. Hon kände sig plötsligt sugen på soppa och funderade på om hon skulle välja mellan het tomatsoppa eller kall gurksoppa. Båda var i och för sig 'läckerheter' och avskydda med en hjärtlighet som kunde talat om sig, av såväl hennes 'bästa väninna' som syster Beatrice.

(2019 03 07)