Moder jord, du som tidigare trolskt skimrat. Jag kan höra dina sånger av vemod vina längs husfasaderna och känna hur marken under vibrerar av tröstlös sorg. Jag har märkt att dina karaktäristiska drag verkar ha falnat: Dina hösttoner av brinnande löv verkar tyst ha slocknat och din snö, som tidigare tindrat tungt på sädesåkrar, ligger nu blöt och smutsig intill vägrenarna.

Berätta; känner du dig fördärvad? Har vår strävan efter asfalt och betong jagat dig så kall att din blåa himmel tvunget slängt på sig ett tungt lager av gråa moln – likt det ett sorgset barn drar på sig ett täcke i jakt på närhet.

Moder jord; du ska veta att vi alla hör dig och känner med dig, men även att vi fick lära oss att starkast överlever alltid. Så varför låter du inte dina vinande sånger av vemod svepa oss bort? Varför låter du inte marken under oss vibrera tills asfalt och betong spricker? Jag vädjar; Låt din grönska åter växa sig så tät tills husfasad blir blåbärsris. Tänd åter eld på hösten och låt löven rassla ut din vrede! Låt snön falla tills dess att vallar står högt över tomma torg. Svep av dig ditt gråa täcke och låt det tyst falla över stad och land. Låt det lägga sig tungt och tryckande tills dess att andnöd blir folkdöd – till dess att människan åter förstår vem som är den starke.