Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det var längesen men nu är jag tillbaka

Ett nytt hav, men samma vatten.
Kylan i luften är en hänsynslöst tickande klocka.
Det blir bara kallare, mörkare.
Ingen kan övertala vinden att ändra sin riktning,
årstiderna är av ödesdiger natur.

Solen visar sin vackraste sida under höstens sista veckor.
Stora rosa sockervadd täcker himlen
och mobilkamerorna vittnar om hur lika vi är,
hur lika vi definierar skönhet.
Jag står i kylan och tar samma kort,
vill bevisa samma syn för framtiden
eller omgivningen.
Kanske både och
även om dessa bilder snabbt kommer
glömmas bort.
Nästan lika snabbt som dessa sista veckor då solen är som vackrast.

Man når aldrig riktigt ner till vattnet här.
Du når aldrig en våg.
Du känner aldrig det blöta stänket.
Bryggorna är högre.

Jag saknar stranden.
För tre år sedan satt jag ständigt på stranden,
där man nådde varje våg.
Stenarna var mitt underlag och horisonten var oändligt lång.
Den gav inga som helst svar på de frågor du skulle kunna tyckas ställa,
och någonstans där borta
bakom sträcket där himlen möter havet,
där,
där fanns något mer,
något större.
Här ser jag aldrig horisonten.
Havet ligger stilla mellan två stadsmiljöer
och allt det möter är hus och kranar.
De står som svarta siluoetter
mot sockervaddet
och den dämpade blåa färgen
längst ner, som en sista rand av dagen.
Är det därför jag inte gråter längre?
För att det inte finns något att sakna?
Att längta efter, att drömma om?
Är det här staden där allt hopp kremeras?




Fri vers av ett blått spöke
Läst 145 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2020-10-12 12:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ett blått spöke
ett blått spöke