Jag måste nog erkänna att jag aldrig slutade kasta sten i glashus,
att andetagen aldrig riktigt slutade svida i bröstet
när ångesten släckte alla ljus som brann för hoppet om en bättre morgondag,
med en enda utandning.

Jag kan inte se det på något annat sätt,
trots alla mina försök att göra lemonad av citronerna,
så var det alltid någonting som saknades,
ungefär som att världen hade slut på socker
och det hela,
ja det slutade bara bittert.

Jag har kämpat,
tro ingenting annat.

Jag har slagit knogar blodiga,
armbågats och bitit mig i tungan tills blodsmaken gjort mig illamående,
för att någon en gång lovade att framtiden skulle bli bättre,
för någon gång måste det vända.

Jag växte upp ska du veta och lämnade självföraktet och vassa rakblad bakom mig,
lät krigaren vila och läkte inombords,
Exemplariskt,
Så ja, jag antar att det vände...

Men jag undrar om det någonsin kommer sluta skava,
det är precis som om jag medvetet lagt en sten i mina nya skor,
det är obekvämt och vi alla vet att tillslut kommer skavsåren och haltandet avslöja mig.

Ni vet,
när stenen träffat alla glasrutor.