Skönheten dansade utstickande bland de gröna.
Varm, vacker och solitär bland de sköna.

Öronen smickras av trädens musik,
ut från trädet skänktes kylans lik.

Sakta hon faller från husets krans,
Hon visade upp sin sista dans.

Snurrande, svingande susar hon bort.
Vidare i världen, där livet är kort.

De följer med, en efter en.
Omedvetande återvänder de aldrig hem igen.

Tiden susar och dagar går.
Träden röres aldrig, fast där dem står.

Som löven föll från dess stadiga moder,

förblev den stilla och iskalla oktober.