Tomhet och ångest pumpas som blodet ut i varje cell. Tar över och finns som en sjukdom man vill bota.
Laga, sätta plåster, på såren inuti. Hur kan jag vara värd? Värd att finnas, värd att vara ett jag.
Förpestad och liten, ömtålig och svag. Vad kan jag ge?
Mitt hjärtas ängslan sitter som en hålighet och bara tar plats. Plats där jag inte längre finns.
Osynlig, försvunnen, om jag nu någonsin funnits.