Jag ser hennes bröstkorg
sakta fyllas
med sand,
hör tiden
obevekligt
gräva ur hennes lungor;
metodiskt förtära
hennes innanmäte;
fylla det med mull;
frilägga hennes skelett;
bröstkorgens revben
en vitmenad omfamning
av den plats i universum
där hennes hjärtas puls
drev livet;
där hennes lungors pneumatik
syresatte natt och dag
och jag hör hennes vänliga röst,
klar och tydlig;
känner hennes arm
om min bröstkorg,
hennes lena nattlinne
mot min rygg,
hennes andning i min nacke
i insomningsögonblicket
i sju års äktenskap
men jag har vårt sista samtal
över Atlanten
inspelat,
från våren det år hon dog på hösten;
”Är du rädd för att dö?”
”No, not at all!”
och djupt i jorden
på begravningsplatsen
i Baltimore, Maryland
tar verklighetens processer
hennes kropp för given
och låter sig väl smaka