Nej, det går inte, sa du.
Det måste gå, sa jag. Vi tar oss igenom detta tillsammans, då blir det mindre skrämmande, tröstade jag.
Jag är rädd, sa du.
Det är jag också, tänkte jag, men tryckte bara hårt din hand.
Till slut blir allt bra, sa jag.

Du gick. Du försvann. Blev borta. Jag kunde inte se dig längre.
Jag blev arg. Frustrerad, utlämnad och ensam.

Hur kunde du lämna mig när jag behövde dig som mest?

Hand i hand genom Livets gåta mot Det Eviga Mörkret, går vi alla.

Vissa går bara en bit före och banar väg.
Skapar lugn. Väntar.

Inget är farligt.

Var inte rädd.