så svagt så svagt... så strakt, starkt... överöses jag av skrik... gråt, gråt, gråt... det är här nu... det har kommit hit också... till poeter.se... det förföljer kvinnor... eller dem, "vissa män"... de som inte kan behärska sina verbalt sexuella fantasier... det är detta som inte ger mig en enda chans att andas... det kväver... det blir tårar... det ger smärta... de tror vi vill veta... att de tänder på oss... jag sänder anmälan... jag postar till min kärbo... vad de skriver till mig... han får se... hur texterna kräver... kräver en slags arsenal... med vapen... en armé som skydd... skyddsväst mot ordformler... som knäcker mig... spränger sönder min tillit till er män... ni är inte alla så... jävliga tölpiskt inkorrekta och kriminella... de flesta av er är verkligen klippor... men ni har bröder eller kompisar... som tror på allvar... att bara för jag föddes till kvinna... äger de mig... för att de föddes till män tror de sig ha rättigheter... och dessa är inte några religiösa fanatiker eller terrorister från ett annat land... de är svenska män som gör så här... "Vissa svenska män" för det är inte alla män som beter sig så här idiotiskt mot oss kvinnor...

dessa kommentarsfält... öppet eller privat... där postar dessa män ömsom fantasier och hat... de lägger fram sin lem och tror att det ska gå hem... jag kämpar varje dag... för att lämna det som var... gå vidare och resa mig från denna grav... men hela tiden kommer de med spaden... för att kasta skit hit och dit... jag begravs av öronbedövande dån... när vissa män beter sig som fån... jag vill att det får ett slut... jag har gråtit sedan gårdagen... då jag upptäckte ännu ett dåd... varför ska jag påminnas hela tiden... om hur det en gång var... i våldet på en pedofil... i våldet på oförmåga hos vuxna att förstå mitt rop på hjälp... hur ska jag andas när luften fylls med eter och kloroform... hur kan jag leva när dessa ordformler postas och skaldas ut dagligen mot mig som kvinna... endast för att jag är kvinna...

min själ... så trött...  min själ söker vila... vart jag än mig i världen vänder... står de där och taffsar med sina händer... jag vill vara ifred... förstår ni hur jag känner... var är ni alla mina vänner... ett upprop idag snälla ni...  vill vi ha det så här på nätet eller i livet... snälla ni... snälla du... snälla snälla... HÖR NI ROPEN PÅ HJÄLP!?...

mina tårar de rinner... för dessa mäns upprepade brister aldrig försvinner... snart har jag inkorgen full... av deras skit och lullull... de tror jag ska bli deras fantasi... att berätta om sina drömmar kan de inte låta bli... de vill sin lem i mig sen stoppa i... de vill komma i alla hål jag har... säg mig vilka av mina egna hål finns kvar... ju mer man tar av det ju större blir det... mitt hål i själen... detta gnager sönder min tillvaro... ska jag skaffa väktare, poliser, skyddsvakter, någon som kontrollerar min inkorg... innan jag öppnar dem... dessa män som dränker  era, ni goda, fina gester i form av gillande och uppmuntrande kommentarer... de tar över hela plattformen... de skitarned allt av värde... fyller sida upp och sida ned med smuts... det räcker någon gång gör det inte... det räcker nu!...

jag gör allt för att fokusera på allt det fina ni skriver till mig... men detta dessa män gör är så oerhört kämpigt att möta upp med varje dag... att jag snart förlorar mitt jag... spår finns i min poesi av detta... läs mellan raderna så fattar ni hur stort detta är... hur mycket det tär och tar... alla årets dar... ändå... jag tecknar, måla skriver mig bort, allt jag orkar, bort från allt sådant här... men föga rår jag på grundproblemet på egen hand... samhället måste ta till krafttag mot detta förtryck...

tyvärr är jag inte ensam... det är det som är problemet... därför vet jag att vi kvinnor aldrig kommer ha ryggen helt fri... för de här männen kan inte låta bli... de öser och öser tills karet blir fullt... sedan i oss kvinnor uppstår tumult... känslorna löper amok... för dessa män beter sig på tok... vart finns det en stoppknapp... vart ska jag stå... vart ska jag vända mig... vart ska jag gå...

så mycket jag varit med om som flickebarn till vuxen kvinna... det där ohyggliga när en man förgriper sig på mig... så många är vi som utsätts... så många att samhället består till stor del av offer... ett misslyckande... när jag känner att inget hopp finns... för det sker stup i ett... ordformlerna är endast en detalj... som får "alla mina minnen" av förtrycket, att med min förhoppning om frid, gå i batalj... hur i hela friden ska jag kunna ingjuta hopp i min vardag... ett hopp om en framtid efter allt... efter övergrepp, tortyr, misshandel, våldtäkter, mordförsök och stalkning... hur i helsike ska jag kunna gå vidare om ingen låter mig få göra det på riktigt...

det är ju förövare och förtryckare ta mej f-n vart jag än vänder mig... slår på teven och ja de är där... varje dag är de där... i nyheter, i filmer, i serier, i ta mig  f- n varenda ruta... när jag går på bio, teater frågar jag om det finns våld, relationsvåld i det jag ämnat se... blir påmind hela tiden... när jag försöker se ljust på livet...de svarar nej... då fattar de inte hur viktigt det är för mig... och andra... med traumatiska minnen av övergrepp... eller dagligen en inkorg fylld med dessa mäns fantasier som de tvångsmässigt måste tuta ut... sätt dem under vård tack!... vet du hur det är att på en offentlig plats triggas till minnet... förstår ingen någonting... noll våld eller relationsvåld efterfrågas... då menar jag noll antydan till våld... men man förstår ju hur närvarande det är i alla delar av livet... då varenda film och pjäs är fyllda med våld eller antydan där om... antydan om våld eller sexuella övergrepp... till och med i musiken finns spår av detta våld eller antydan om våld, krig, övergrepp och förtryck... 

barnprogrammen är också fyllda av våld, antydan om våld eller hot... och hur man tacklar en fiende i någon form... vad är det här? ... allvarligt... ska verkligen ingen ge oss hopp... ska det fortsätta så här... då lämnar jag allt bakom mig och går över till andra sidan... jag orkar inte med att varje dag bombarderas, torteras med hjälp av de som säger sig vara emot förtryck... Till och med när jag kollar på forum från riksdagen... ser inte tillstymmelse till verkligt förebyggande insatser för att få bort allt förtryck mot kvinnor, barn, unga flickor eller pojkar... de talar istället bara om fler övervakningskameror och fler poliser... men då har det ju redan hänt... då är det försent... det skulle aldrig ens ha skett... de lät det ske för att vad då? få igenom sin motion...

politiska talespersoner bjäbbar på om sina åsikter om den andres åsikter... vad ska man tro... bygg en enda bro av åtgärder för i h-vete!... vi vill inte mer... vi orkar inte mer... min kärbo Lelle ser mig krossas bit för bit... de här "vissa män" bär vapen öppet... vapnet är att de får snuska sig öppet utan några förebyggande åtgärder... ingen gör någonting... ser inte ens stöd från någon... vem höjer min röst som dränkts i tårar och smärta... ska jag gå till regeringen med gråten i halsen... ska jag gå genom stan, åka kollektivtrafiken med risk för utsatthet... jo det sker varje gång jag är ute... i centrum för att köpa mjölk, alltså... STOP!... sätt stop!...

jag orkar inte vara den här kroppen eller det här ansiktet... jag orkar inte vara den här smärtan och gråten och sorgen mer... jag orkar inte bära samhällets skyddssystems brister längre... jag vill inte mer behöva höra mina döttrars berättelser... som är så som min... fylld av övertramp och förtryck... eller ägandemarkeringar från män på gatan... eller män på nätet som inte kan hålla sina fingrar i styr... vad tycker ni andra män som inte beter sig så här om hur kvinnor behandlas... vad tycker ni andra män om dessa "vissa mäns" snuskiga attityder... kan inte ni vanliga män hjälpa till... snälla hjälp oss... 

i skolan och innan det till och med i förskolan... sedan till livets slut in på ålderdomshemmet... det förföljer oss vart vi än vänder oss... det finns säkert kvinnor som aldrig upplevt detta... dessa behöver jag också hjälp av... berätta för hos alla hur det är att leva utan denna erfarenhet av övergrepp... jag vet ju inget annat... det haglar övertramp, övergrepp och överröstande ordformler här för många av oss... vi vill prata med de män som ni "icke utsatta kvinnor" har omkring er... dessa era manliga i er krets måste ge goda exempel... dessa "snälla fina män", ja just ni behöver ta ett steg fram... visa dessa oborstade män hur man uppför sig... och höj på ögonbrynen åt dem... 

jag sitter nu fast i mitt skithelvete... smärtan är så kraftig och gråten så övermäktig inom mig... det är åt fanders totalt... jag orkar inte mer... jag orkar inte mer... jag är ensam känns det som... ensam om att stå här och skrika stopp till den ena å andra... denna text är ett rop på hjälp för alla som lider i tysthet... men dessa "vissa män" är allt för många...

jag älskar en man som är fantastisk... jag har en pappa som är fantastisk... jag har haft underbara vuxna i far och morföräldrar... ändå har de inte lyckats se detta som ett hot mot min person... men det är terrorister som lever där ute... på allvar de terroriserar kvinnor dagligen... fattar ni... kvinnor i världen lever under sådana här omständigheter... dessa kvinnor går till jobbet, tar hand om barnen sina och de är vackra... kan vi inte få vara det... vackra och få förbli bland vackra själar... 

måste kvinnor i Sverige ha det så här... fattar ingen hur det tär... man orkar till sist inte ens bli kär... man börjar tänka sig bort dit där... om jag ska vara ärlig känns den här världen helt förfärlig... tycker ni det är rätt... men gör då något åt det... försök på alla sätt... för ensam mot detta är det inte så lätt...