Vi minns 
när gatan var svart,
när de log i husen
och doften av leverkorv.
Vi minns när det blommade i rabatterna.

Men så var det statyn på det glömda torget,
butikslokalerna med fönster av papp,
osignerade elskåp och fasader
som leker med vilsna barn på distans.
De gamla minns, fast inte just det. 

Husen torrhostar i flagnande, trötta sår,
gula som åldrade slingor i förbrukad skog.
Vi vill återbruka och prövar trevande ett leende,
men undviker skuldmedvetet att se på lägerelden
där den nedlagda bankens parkeringsplats pulserade.

Blågröna tatueringar hänger dammigt, fårat
efter tredje generationens rostiga barnvagnar
till doften av jordslagna staket och fastvuxna grindar,
med kvinnor och män kläckta ur asfaltsprickor.
Det är där det blommar.