Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Hårsmån


Flickan i skogen

Småruskig, regnig höstdag. Vintern är på intåg, det är snö i luften.

Vi tar husbilen upp till naturreservatet. Åker mil efter mil på slingriga småvägar, möter inga bilar alls. Det är varmt och skönt inne i bilen, vi lyssnar på radion och småpratar lite. Förfasar oss över regnet som slår mot vindrutan, men njuter av värmen inne i bilen.

Det är då jag ser henne.

Det sitter en flicka mitt ute i skogen, där två skogsbilvägar möts.
Regnet piskar hennes långa, mörka hår och hon lyfter mödosamt på ena armen och försöker att vinka till oss.

Min första tanke var att detta kan inte vara möjligt!
Det kan inte sitta en människa mitt ute i skogen i detta väder!
Långt från bebyggelse och riktiga vägar!
Långt ute i naturreservatet!

Hade det hänt en olycka?
Är det någon som försöker lura oss?
För att få oss att stanna och råna oss?

Många tankar hinner fara genom min hjärna, men jag ropar till min man att stanna och jag kastar mig ur husbilen, springer fram till flickan.

Flickan? Kanske snarare en ung kvinna, ser jag nu. Nitton? Tjugo?
Hon har nästan inga kläder på sig. Hon har ingen jacka, ingen mössa. Ena foten är helt bar, på den andra har hon en svart strumpa. Inga skor. Smala svarta leggings. Kortärmad T-shirt.

Hon är totalt genomblöt. Likblek. Frånvarande.
När hon märker att jag där, frågar hon efter vatten.
Vatten, vatten, vatten... upprepar hon, men möter inte min blick.
Hon är för svag.

Ring 112! ropar jag till maken som sitter kvar inne i husbilen. Han ringer direkt och tar ut koordinaterna på husbilens GPS, så att ambulansen ska kunna hitta oss därute i skogen.

Den unga kvinnans bara armar är bleka, smala och de blåa ådrorna syns tydligt under hennes nästan genomskinliga hud. Hennes händer och fingrar är vita och stela. Naglarna har antagit en blåaktig färg.
Jag öppnar min jacka och sveper in både henne och mig i den. Hud mot hud sitter vi där och jag bara håller om henne. Värmer henne med min egen kroppsvärme.
Hon är för svag för att tala. Hon är törstig, men har inte krafter nog att ta en klunk från vattenflaska som maken kommer med från husbilen. Han har också med sig en filt som han lägger över oss.

Hon är avkyld och iskall. Lemmarna har förlorat sin förmåga att röra sig. Hon sitter upp, helt stilla i samma position. Rör sig inte. Tittar rakt fram.
Hon försöker säga något, men jag kramar henne försiktigt och säger att hon ska spara på krafterna och inte prata. Hjälp är på väg.

Jag känner att livet höll på att rinna ur henne. Och jag tänker att nu dör hon. Där under min jacka och med mig, en totalt främmande människa, tätt intill.
Och jag tänker på hur skört livet är.

Vem är hon? Hur har hon hamnat där? Vad hade hänt?

Maken frågar om vi ska bära in henne i vår varma husbil, men jag tvekar.
En kraftigt nedkyld människa ska värmas upp långsamt och undvikas att, i möjligaste mån, ändra kroppshållning, mässar det i min hjärna och det är vad jag säger till min man.

När ambulansen väl kommer flyttar de kvinnan i ultrarapid till båren. Bär henne varsamt genom den snåriga skogen fram till vägen och lyfter försiktigt in henne i ambulansen. Ambulanspersonalen skjuter in båren på metallskenorna.
Kvinnan har nu slutit ögonen, men andas fortfarande ytligt.
Om ni hade flyttat henne, förklarade den ena ambulanssjuksköterskan, hade allt kallt, nedkylt blod rusat till hjärtat och då hon förmodligen fått ett hjärtstillestånd.

Ambulansen åker iväg med påslagna blåljus.

Tänk om det finns fler människor irrandes omkring här uppe i skogen, säger min man plötsligt. De kanske var en grupp människor som kom ifrån varandra och gick vilse.

Vi kontaktade den lokala polisstationen och berättade vad vi varit med om. De skickade direkt ut en bil till naturreservatet.

Sen ringde jag till sjukhusets akutmottagning för att få besked om hon hade klarat sig, men de hänvisade till sekretess och tystnadsplikt.

-Är du anhörig? frågade sjuksköterskan.
-Nej, jag hittade henne i skogen, svarade jag.
-Tyvärr, vi lämnar inte ut några uppgifter, replikerade sjuksköterskan.
-Säg mig bara om hon överlevde, bad jag.
-Tyvärr, upprepade sjuksköterskan, vi har sekretess och lämnar inte ut några patientuppgifter till utomstående.

Vi sitter kvar i den varma husbilen en lång stund. Bara stirrar på varandra. Vad hade vi just varit med om? Hade det verkligen hänt?

Jag kastar en blick ut genom det regndrypande husbilsfönstret. Där ute i det genomblöta gruset, ligger en svart strumpa. Hon måste ha tappat den när de lyfte in henne i ambulansen.

Spänningen släpper.
Jag gråter tyst med pannan mot den kalla rutan...







Prosa av Pillan på Näset
Läst 151 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-10-21 13:04



Bookmark and Share


    ej medlem längre
En stark text, bra flyt och en innerlighet som saknas bland deckarförfattare...
2020-10-23
  > Nästa text
< Föregående

Pillan på Näset
Pillan på Näset