nu ännu mer klippt & klistrad (med blott några ord utbytta)
Föreställningar från Olika Oktober, omklippt kvintett 4
med material hämtat från : Du kommer fram till min kropp (oktober -10, ommixad redan då från små dikter 2003-07) ur En Marionettspelerskas Memoria (oktober -10, ommixad redan då från -06) huvudparten av är varsin karaktär (oktober -09) ur Akt 4 scen 2 av Trappa Med Många Möjliga Slut (oktober -09) ur Rapport från Sverige 2013 (oktober -10)
du kommer fram till min kropp
Föreställningen var förbi och åskådarna redan försvunna. Marejona dröjde ensam kvar på scenen, likt en testbild på en teveskärm som inte vill bli avstängd, inte riktigt ännu. Förlamad satt den snart fyrtioåriga flickan och rullade sina minnesbilder över det uttorkade publikhavet. Pärlor fyllda av ömsom förtvivlan, ömsom glädje, de dröp längs hennes vinröda hårtestar.
Tillfälligt strök Marejona bort lite melankoli med sin kostymärm, solkig av skuggor. Så packade hon ned sina dockor i ett cellofodral; de drunknade i insidans mörka sammet. När marionettspelerskan knäppte igen locket var dockorna nästan lika försvunna som publiken. Hela salongen låg alltjämt nedsläckt, samtliga tusen stjärnor, sånär som på en.
som mannen kanske är utan att hindra din karaktär från att vara den du är
du kliver ur hissen, ut på planeten ett trappsteg bland alla andra slutar hos dig
Snart hade publiken snott på sig jackorna och skyndat hem i skymningen. Höstlöven rasslade redan därute. Härinne var mörkret tyst, så elektriskt och tyst att Marejona kunde höra sladdarna spegla sig i scengolvet. Den snart fyrtioåriga flickan satte sig på en pianopall och lät pannan sjunka ihop mellan sina bröst. Hennes gredelina skinnbrallor gnisslade av radioaktiv rundgång. Varför skulle hon skriva en saga om en saga som skrev sig?! De inkarnerade gärna Marejonas minsta motiv, hela hennes liv, såfort hon ryckte i deras trådar.
Nu stod där med ens ett barn, inklämd bakom alla trådspelkors i trä. Barnets kluriga blick antydde att han inte alls var ledsen, bara en blandning av blyg och arg. Ändå kände hon igen honom, emedan Bembo log stolt, av en odräglig vetskap. Marejona försökte berätta att Bembo är en påhittad marionett och att föreställningen var över nu - men det gick barnungen näppeligen med på.
men den här gången låg ni gömda så himla länge kommer eran fransktyska magister in
nu är vi tre
i karaktär
du måste kunna vara din karaktär utan att bestämma hur min karaktär icke får vara
hur högt mot paradiset som tornspirorna än står och mimar att han står på en trappstege,
kommer knappast överens har vi redan slutat spela då?!
Dokusåporna överlever genom nya trenden att göras "baklänges". Det gemensamma draget är att börja med en deltagare som sedan väljer ännu en. De bägge kamraterna röstar sedan in en tredje, vilka tvingas komma överens om en till, och en till och fruktansvärt många till... I det hittills största skräckscenariot i svensk historia var man drygt hundra gubbar o gummor i samma cell. Och då var deltagarna så oense som man kunde bli om vilka som (verkligen inte) borde vara där. Plus att flera personer av misstag blivit inröstade till fel dokusåpa....
Här tappade Marejona plötsligt pennan i sin ensamhet. Ty hon hade hört ett mänskligt ljud inifrån loge-korridorerna. Det lät som en nästan ohörbar strof ur någon bortglömd visa, men där melodin var oerhört bekant. Rösten växte, besynnerligt vacker, ledsagad av vansinniga ackord. Den förde hennes sockeplastförsedda steg in längs korridor-logerna. Där hade Marejona aldrig varit. I de främmande speglarna kände hon igen sitt kroppsspråk, ryckigt men ömsom graciöst. Om hon blev mindre eller mer rädd av att möta sig själv i speglarna, det hade Marejona nog svårt att avgöra. Dessutom hade man hängt upp draperier som lekte med rädslan. Hon skrapade bort sminket från de spruckna maskerna : ingen däri heller. därsom solskenet sällan blir sig likt
Fri vers
(Prosapoesi)
av
TrollTörnTrappan
Läst 140 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-10-20 22:36
|
Nästa text
Föregående TrollTörnTrappan |