du gick ljudlöst, intellektuellt idisslande
i samma rum som jag, som en psykotisk blinkning, ett andra huvud.
och jag tänkte på hur man måste stå i gatlampornas sken för att kunna synas på avstånd.
detaljerna sköljdes bort i varandra och
sjaskigheten levde vidare trots perfekt yttre förhållanden. rena linjer i gamla städer, bostäder och trädgårdar påverkade inte detta.

det låg någon i sängen när jag inte var där, och jag ville alltid vara någon annanstans, från före 1984. en fullbordad enkelhet, som en överdos av allt vanligt. man dog överallt.
någon satt i dåtiden och skrev och tänkte på sig själv. också.
en organisk hopplöshet i människan. en uppsvälld kropp i vatten och det var samma som vad som helst på marken. eländigt och bekvämt.

det var fjärilsvingar ur olika vinklar, när ljuset föll in.