... ens för det allra mest
grundläggande av det jag vill

en känsla av 
frustration
infinner sig
och sprids
inom mig

Speciellt när
jag insikten 
redan har

om att tid
är det enda
som finns kvar

men är någonting
frustrationen i sig
förhindrar mig
från att kunna
nyttja fullt ut

Den förlamande känslan
av maktlöshet
blir mig övermäktig

Ty trots insiktens 
obevekliga kraft
vilken förstärker utsikten

tiden flödar 
utanför fönstret förbi

emedan jag själv
någonstans emellan
tanke
frustration
maktlöshet
och
faktiskt handling

synes fastfrusen förbli

Kanske vore det
en god idé
att krossa fönstret
en gång för alla

för att förlamningen
inom ska kunna släppa
och åter låter mig få
tillbaka känslan
av att jag ej längre
behöver nöja mig med
att tvingas se på
utan att kunna göra 
någonting åt det jag ser
av allt det fullständigt
vansinniga och destruktiva
som pågår och fortjämt så sker

Ty det jag bevittnat 
och ännu tvingas se

det är någonting
jag ej vill ska kunna 
hända vare sig 
dem jag  älskar
och bryr mig om
eller 
någon annan
någonsin mer ...

____________________________

Publicerad här tidigare i juni 2012

Idag 2020 är det snart två år sedan
du fann mig och förändrade mitt universum,
min älskade underbara C ...