Min naiva tro på kärleken som alltid varit mitt fall. I mellanrummen brinner den. Och någonting annat.

Du drar mig närmare igen. Du säger att du aldrig vill ha det på något annat sätt. Men när som helst kan du knuffa bort mig igen, och gåvorna du överöser mig med kommer med en bitter eftersmak.

Följsam, så följsam. Om jag bara fick vila.

Ser du vad du gör mig till? Förkrympt, förtorkad. Fyller alla mellanrum med ord, för att hindra mörkret från att växa.

Jag som alltid frodats i mörkret, i tystnaderna.

Din storögda förvirring inför känslan du känner. Handfallen står du inför detta ovana, oväntade. Din inbillade oförmåga, dina förbannade profetior.

När jag behöver andas drar du mig närmare, kväver mig. När jag behöver dig nära glider du undan.

Osäkerheterna som du göder. I dig, och i mig. Som om du vill göra mig svagare. Som om min styrka hotar dig. I min rastlöshet finns din vila. I min vila finns din rastlöshet.

Vingarna som jag höjer, skuggorna som kastas över ditt ansikte. Skräms du av det? Är det därför du inte vill ge mig utrymme?

Ängsligt drar jag mig fram och tillbaka från dig, följer dina vågrörelser, aktar mig för att krusa vattnet.

Om vi kunde flöda i takt, i mjuka vågor bölja. Då skulle inga stormar behöva rasa. Skarpa vågslag skulle inte behöva krossa mot klipporna.

Skönheten i skörheten. Styrkan i sårbarheten. Om du kunde vila i detta. Jag har alltid älskat dig mer än du kunnat tro. I detta vilar jag.

En destruktiv handfallenhet inför det som tar död på dig, mig, oss och det som skulle kunna frodas i mellanrummen. Allt som varit, allt som är och allt som skulle kunna vara.

Om jag bara fick andas.