Tunneln på vår promenad
kärleken skrek sig hes över taken drog den över mig som ett täcke
i högar livet tilltryckt knöligt
igår på stenen just där i den vanliga väntan på din gestalt under motorvägstunnelen inte allt för konstigt att slå ditt finska telefonnummer
konversationer möjliga prövande inom
ett slag ifrån. En fas. Ett steg. Stort. idag i vimlet av vardagligheter ville säga tack. Tack för det du gav.
leendet har lagt sig att sova under den där stenen och mina fingrar smeker samma bristningar
som om aldrig på allvar vidrört vidrörts efter dig
till en värld vet mycket lite om din kropp saknas i skräckfyllda ögonblick och undrar alltid om ett riktigt liv kan ta bort avtrycken
de som i sekunderar varje dag likt knivar vridit
guden gav kärleken till människan i doser så skilda och tänker aldrig någonsin tycka så förbaskat synd om sig att dödar själva kärleken med former lika ofullkomliga som borgerligheten själv
tackar gör den taktlöse under kallaste stenen knäböjer livets beskyddare
vintern ryser och det är alldeles försent
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 110 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2020-10-25 01:42 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |