Tomhetens flamma
Ådern rinner i marken.
Du trampar på kärleken
och du vet inte vad du gör.
Dekorerna brinner i hjärnans djup
du skakar våt konturernas eld i flor
Röd och matt är ögats djup
salt som savens glans.
Du trampar på kärleken
och du vet inte vad du gör.
Handen smeker djupt.
Himlens röst öppnar.
Vågens kulörer ner i mörkrets djupa guld.
Pulsen i mynningen oupphörligt hugger,
björkar och alla löven är du naken.
Runt omkring mark och himmel
såret hettar och kränger
skaver skrikets ljuvliga klocka.
Mot grenen solens sista rand,
ryggens landskap och hon
öppnar sitt liv.
Glöden river i skriets järn
ådror som lungor alltmer
fyller tomhetens flamma.
Fyller dig med orden
när allt tömmer den allra sista bottnen
av din kraft.
Då lägger sig den sista vågen mot grenverkets
mörka jord.
Dina läppar darrar och viskar i dofterna av mylla,
pulserar den röda blommans kristaller blöter
markens skälvande svar.
Kala är grenarna
mot himmelens palats.
Skogen mörknar i hast
himlen släcker sin prakt.
Hon för handen in mot glöden
kvider rakt in i tårarna
Smaken av järn färgas röd
dansar eld på mörkret.
En låga in i symbiosens kokande gryta
Den sista vågen mot grenverkets
mörkaste jord.
I den ström av vatten
som blivit till is.