Trots att världen utanför bjuder in till nyfikenhet, väljer jag att sitta inne i ett rum där datorns fläktsystem har ersatt det tappande ljudet av regn mot fönsterblecket. Här inne är det mörkt – sådär klanglöst mörkt som det bara kan bli inne i ett rum med fyra väggar. Persienner uppe eller persienner nere, vad gör det egentligen för skillnad när det är samma skuggor som kryper närmre oavsett belysning. Kanske är det årstiden som fångar lynnet, eller kanske är det lynnet som fångar årstiden – vem avgör vad? Man brukar säga att hösten bjuder på en eldig palett av färger, men allt jag ser är blöta kalla löv på smutsig asfalt. Jag väljer hellre huvudvärken från det blåa tv-ljuset, framför sänkta huvuden och stressade steg ute i den svenska ångestkylan. Här inne, mitt emellan fyra vita väggar väljer jag att vara – tillsammans med de dammråttor som tryggt och avvaktande väntar näring från min torra vita hud. ”Förfall” viskar dem, ”Bli hela oss, istället för en del av oss”. Kanske hade det varit lika bra att helt falla isär, då mitt simpla varande knappast kan räknas till existens. Trots att jag är, så kommer världen fortsätta att vara utan mig. Stjärnor kommer fortsätta lysa utan mig, åskan kommer fortsätta slå utan mig, träden kommer fortsätta grönska utan mig, och de som känner mig kommer fortsätta vara utan mig. Det går inte att klandra det som är, men det går att ifrågasätta mitt eget varande i det. Problemet kanske ligger i att min nyfikenhet inte sträcker sig längre än till vad som finns bakom kylskåpsdörren.