I dag bubblar dikter som utmanar smaken
och luktar som diktarnas magsjukdom.
Man saknar funktionen "den stora kloaken"
likt Cloaca Maximas fordom i Rom.

Kloaken som funkade förr, i antiken,
är bortkopplad i vår poetiska ström.
Det puttrar och jäser i dikternas diken
av orenligheter i diktarnas dröm.

Den gamla kloaken för utsläppets flöden
behöver nu lagning och reparation.
Förgiftning och sjukdom kan leda till döden
för dikten i nutidens generation.

Poeter.se och avloppssystemet
behöver få hjälp med att rensa sin skit.
Att dyngan blir utsläppt är själva problemet
och göder i smyg poesins parasit.

Man måste bli bättre att själv kritisera
och syna sin texts kvalitet och idé.
Det bästa väl vore att själcensurera
och tvätta sin tanke i diktens bidé.

För annars så måste poetredaktionen
bli tvungen att laga sin avloppsfunktion,
sanera och rensa i textproduktionen
och tippa det värsta till sopans station.